The Hardest Part Of Traveling No One Talks About
Hittade den här texten för ett tag sedan och åh den stämmer nästan för bra!
"We talk about the hard parts while we’re away – finding jobs, making real friends, staying safe, learning social norms, misreading people you think you can trust – but these are all parts you get through. All of these lows are erased by the complete highs you experience. The goodbyes are difficult but you know they are coming, especially when you take the final step of purchasing your plane ticket home. All of these sad goodbyes are bolstered by the reunion with your family and friends you have pictured in your head since leaving in the first place.
Then you return home, have your reunions, spend your first two weeks meeting with family and friends, catch up, tell stories, reminisce, etc. You’re Hollywood for the first few weeks back and it’s all new and exciting. And then it all just…goes away. Everyone gets used to you being home, you’re not the new shiny object anymore and the questions start coming: So do you have a job yet? What’s your plan? Are you dating anyone?
But the sad part is once you’ve done your obligatory visits for being away for a year; you’re sitting in your childhood bedroom and realize nothing has changed. You’re glad everyone is happy and healthy and yes, people have gotten new jobs, boyfriends, engagements, etc., but part of you is screaming don’t you understand how much I have changed? And I don’t mean hair, weight, dress or anything else that has to do with appearance. I mean what’s going on inside of your head. The way your dreams have changed, they way you perceive people differently, the habits you’re happy you lost, the new things that are important to you. You want everyone to recognize this and you want to share and discuss it, but there’s no way to describe the way your spirit evolves when you leave everything you know behind and force yourself to use your brain in a real capacity, not on a written test in school. You know you’re thinking differently because you experience it every second of every day inside your head, but how do you communicate that to others?
You feel angry. You feel lost. You have moments where you feel like it wasn’t worth it because nothing has changed but then you feel like it’s the only thing you’ve done that is important because it changed everything. What is the solution to this side of traveling? It’s like learning a foreign language that no one around you speaks so there is no way to communicate to them how you really feel.
This is the hardest part about traveling, and it’s the very reason why we all run away again. "
– Kellie Donnelly
Första veckan i Sverige
Frågor om skolan
Hej! Vet att denna fråga säkert känns väldigt avlägsen men skulle verkligen uppskatta om du svarar eftersom jag själv nog vill åka till Australien 2015-16. Det jag oroar mig mest över är konstigt nog att skaffa vänner och komma in på riktigt i klassen och få kompisar. Det är inget jag oroar mig över så mycket i Sverige när jag byter klass osv eftersom jag vet liksom hur folk fungerar här och det är en ganska liten stad så alla vet vilka alla är. Var det svårt att skaffa kompisar? Hur fungerade? Skulle VERKLIGEN uppskatta ett svar, tack!!
Hej! Det är bara att kämpa på, det är jobbigt i början, tror alla upplever det på ett eller annat sätt. Nu när jag tänker tillbaka på det tyckte jag nog att det var himla svårt, men då var jag bara så himla beslutsam och upptagen med att bara ta in allt att jag inte riktigt tänkte på det. Men det är så himla mycket nytt att anpassa sig till, och det tar tid. Nu är det ju vinter också och det kan bidra till att det känns jobbigt, men det blir bättre! Skolan tyckte jag, helt ärligt, var något av det jobbigaste. Men jag försökte hitta små saker som var bra med varje dag och utmana mig själv. Vänner kommer inte alltid gratis, och efter några veckor blir det jobbigt att fortsätta vara glad, rolig, pratsam, utgående och positiv hela tiden. Mitt bästa tips är bara att försöka vara med så många som möjligt, även om de kanske inte verkar som de slags kompisar du vanligtvis skulle vara med, och se var du trivs bäst. Bjuda på sig själv, du är ju bara där ett år, så att tänka på vad andra tycker är ganska onödigt egentligen. Gör det du blir glad av. Skulle jag åka igen hade jag satsat mer på att vara “the crazy exchange student” redan från början. Sen måste jag också tipsa om att göra aktiviteter utanför skolan! Jag var ju mycket i kyrkan och det var där jag fick de vännerna som står mig allra närmast. Då blir det inte heller så mycket press på att allt i skolan måste fungera perfekt
Angående lunchen, jag gjorde bara en macka hela första halvåret. Tyckte det var konstigt i början, men vande mig sen helt enkelt. Sedan när vi gick upp till year 12 fick vi micro och sånt, så då brukade jag ta med mig matlåda och värma, och det kändes som värsta lyxen. Men prata med din värdfamilj om lunchen! Jag sa till min värdmamma att jag ville ha mer varierad lunch, men inte visste vad jag kunde ta med, och hon kom med förslag på saker jag kunde göra. Du kanske kan följa med till affären när de handlar och köpa det du vill ha? Det finns ganska mycket olika sallader, wraps och annat man kan äta kallt, annars kanske en frukt eller muslibar kan komplettera lunchen rätt bra?
Hoppas det löser sig! Kramar
