saraenander.blogg.se

Har tillbringat de senaste dagarna på en av de absolut underbaraste platserna på jorden, Åh Stiftsgård. Var fadder på ett konfirmationsläger. Fast det var så mycket mer.

 

Varning för en djup text, men har ett deep moment just nu. 

 

En kall januarikväll kom jag till Åh som konfirmand för första gången. Jag var liten, nervös, förväntansfull, blyg och livrädd. Kände ingen annan där. Nu, tre år och nio läger senare är det nästan slut. Erik (prästen) slutar, jag åker till Australien och det känns lite sorgligt. Åh har betytt så mycket för mig. Har lärt mig om kyrkan, kristendomen och tron, om andra människor och framför allt mig själv. Massor av kramar, mycket skratt och gråt, sena kvällar vid havet, aftonbön till midnatt, fler kramar, roliga och töntiga lekar, fula danser, hemlängtan, tävling i att läsa trosbekännelsen snabbast mot prästen, tidiga morgnar och konstiga väckningar, smyga ut på natten, sjunga innan och efter varje måltid, lära sig dricka kaffe för att man är så trött, djupa samtal, körövningar, långa gudstjänster, bra lovsånger, prata hela natten om allt och inget, jobba dygnet runt på en musikal, klippa hjärtan hela natten, få böcker med fina ord, underbara vänner och massa massa massa massa kärlek. Skulle kunna fortsätta skiva hela natten. Men nu är det alltså nästan slut på allt det underbara. Vet inte om jag någonin kommer vara där på läger igen, och aldrig med exakt samma personer. Det känns lite jobbigt. Men har kvar så fina minnen och underbara vänner <3. Eriksläkten kanske försvinner från Åh, men kommer alltid finnas kvar i våra hjärtan.