saraenander.blogg.se

Hej! Ville bara säga att jag nu har skaffat mig en ny blogg, den hittar ni här, om ni vill fortsätta följa vad som händer i mitt liv. 

 

Puss och kram! 

Hej kära vänner! 

Nu var det himla längesen jag skrev här på bloggen. Är lite sugen på att börja blogga igen, men blir kanske någon annanstans då. Får se lite hur jag gör. 

I alla fall, i julas var jag faktiskt tillbaka i Australien! Åkte dit i tre veckor över jul och nyår, och ni anar inte hur underbart det var. Det kändes lite som att ingen tid alls hade passerat sedan jag lämnade landet senast. Som att jag åkt därifrån, men vänt i luften och åkt tillbaka. Fast på ett sätt var allt annorlunda också. Inga av mina kompisar går i skolan längre, så de är utspridda lite överallt. Tack och lov var de flesta hemma på lovet i alla fall. Sekunden jag tog ett steg innanför dörren kändes det som hemma. Allt flöt på precis som vanligt och det var en sån härlig känsla. 

 

Jag ville egentligen mest skriva det här inlägget för att visa att ett utbytesår tar inte slut bara för att man åker hem. Tack och lov. Det är inte bara en semester. En av mina största rädslor när jag åkte iväg första gången var att jag skulle vara där, komma hem och sedan fortsätta leva som vanligt och glömma bort allt. Men att jag faktiskt har varit där igen känns nästan lika stort som att vara där första gången. Det är inte förrän nu Australien blivit mitt andra hem på riktigt, och inte bara för en kort tidsperiod, utan mer permanent denna gången. Och det är bästa känslan i världen. 

 

Australien har verkligen tagit en bit av mitt hjärta, och det känns så bra <3

 

Vardagen i Sverige känns så himla grå när man tänker tillbaka på vilket äventyr hela förra året var...

 

 

Okej nu har massa tid gått, men här några av bilderna från Tanzania i alla fall:

 

Nu testar jag att lägga ut en bild från mobilen istället! Detta är från sjukhusområdet där vi bor

Kul att ni fortsätter fråga! Har fått en fråga angående skolan och exams. Och mitt svar är: Oroa dig inte för det! Vet inte vilken årskurs du går i, men jag var i yr 11 och eftersom det inte räknas in i betyget i sverige alls spelar det ingen roll egentligen. Lärarna på min skola sa att de tyckte att jag skulle göra dem, men att det inte spelade så himla stor roll egentligen, det skulle inte påverka mitt slutbetyg. Så jag gjorde bara de som jag tyckte kändes intressanta och som gav något, hoppade till exempel över att göra PE och outdoor ed helt. Men det beror kanske från skola till skola, men om du pratar med dina lärare är jag säker på att de förstår. Även om du failar själva provet behöver de ju inte faila dig i ämnet. Jag brukade ha väldigt stor prestationsångest i Sverige och kämpade mycket för att få bra betyg, men när jag kom till Australien bestämde jag mig för att släppa det helt. Jag gjorde det jag tyckte var roligt och intressant, eller som jag visste att jag skulle ha användning för, allt annat struntade jag i. Om någon ville hitta på något sa jag aldrig nej på grund av att jag hade läxor eller liknande. Jag var där för att ha kul, skolan var något jag satsade på i Sverige, inte i Australien. Kändes lite ovant i början, men väldigt skönt.

Idag har det blivit klart att vi ska åka till Tanzania några veckor i höst! Mamma och pappa kommer att jobba på ett sjukhus där och jag kommer bland annat få hjälpa till på en förskola. Ser verkligen fram emot detta massa! Min familj har redan varit på det stället en gång tidigare, men det var när jag var i Australien så ska bli kul att få uppleva det själv också. Kommer bli jobbigt också, eftersom det är så fattigt och standarden är sådär, men vilken upplevelse och eye-opener, på ett helt annat sätt än året i Australien! Tänkte det skulle vara lite kul att dela med mig om mina upplevelser och tankar under tiden där, men vet inte om jag kanske borde hålla den här bloggen till bara Australien-blogg och starta en ny, eller bara köra på. Får se :)

 

Puss och kram

Det hela började med en katalog i brevlådan - addresserad till min syster. Katalogen handlade om att studera ett år utomlands, men slängdes i pappersinsamlingen direkt. Och jag kunde för mitt liv inte förstå varför. För mig lät det som det häftigaste man kunde uppleva, och min syster funderade inte ens på att åka? Jag förstod ingenting. Själv var jag alldeles för liten för att åka då, men började genast söka upp massa information och insåg direkt att detta var något för mig. Jag har alltid varit intresserad av andra kulturer och språk, men som turist får man ju bara betrakta det utifrån. Jag ville in på insidan och se hur det verkligen var att leva i ett annat land, som en invånare. Började därför övertala mamma och pappa tidigt, hett tips till alla er som vill åka iväg. Först sa de blankt nej, det är väl de flesta föräldrars naturliga reaktion, men jag fortsatte ta upp det lite då och då och efter ett tag förstod de att jag verkligen ville åka på riktigt, det var ingen fas eller period som skulle gå över. Jag läste på om allt, och varje gång de hade en invändning hade jag redan tänkt ut ett motargument. 

 

Tanken var att jag skulle åka efter tvåan på gymnasiet, men det hände lite olika saker som gjorde att vi bestämde att det skulle passa bättre efter ettan. Därför anmälde jag mig inte förrän i slutet av januari. Det blev organisationen STS eftersom de var de enda som hade platser kvar till Australien. Jag gick på intervju och fick en himla massa pappersarbete att fylla i. Trots att det var så mycket kändes det så spännande, för hela tiden kom avresan närmare och åh vad jag var tagg. 

 

 

Sedan gick tiden så himla fort och helt plötsligt kom dagen som jag längtat så mycket efter, men även fruktat. Det kändes som om mitt liv i Sverige precis ordnat upp sig och allt kändes så himla perfekt. Att säga hejdå till alla var något av det jobbigaste jag varit med om, helt plötsligt insåg jag hur mycket jag skulle lämna, och hur lång tid ett år var. Det var tufft, men så snart alla hejdån var klara och vi hade gått igenom säkerhetskontrollen insåg jag ju vad som låg framför mig också. Jag skulle uppfylla min dröm och få leva i ett annat land. Flög tillsammans med andra utbytesstudenter från hela Europa och vi taggade tillsammans. Vi kom från så olika ställen, men var på väg ut på exakt samma äventyr och ingen av oss visste hur våra liv skulle se ut om bara några dagar. Den känslan går inte att beskriva. 

"We talk about the hard parts while we’re away – finding jobs, making real friends, staying safe, learning social norms, misreading people you think you can trust – but these are all parts you get through. All of these lows are erased by the complete highs you experience. The goodbyes are difficult but you know they are coming, especially when you take the final step of purchasing your plane ticket home. All of these sad goodbyes are bolstered by the reunion with your family and friends you have pictured in your head since leaving in the first place.

 

Then you return home, have your reunions, spend your first two weeks meeting with family and friends, catch up, tell stories, reminisce, etc. You’re Hollywood for the first few weeks back and it’s all new and exciting. And then it all just…goes away. Everyone gets used to you being home, you’re not the new shiny object anymore and the questions start coming: So do you have a job yet? What’s your plan? Are you dating anyone?

 

But the sad part is once you’ve done your obligatory visits for being away for a year; you’re sitting in your childhood bedroom and realize nothing has changed. You’re glad everyone is happy and healthy and yes, people have gotten new jobs, boyfriends, engagements, etc., but part of you is screaming don’t you understand how much I have changed? And I don’t mean hair, weight, dress or anything else that has to do with appearance. I mean what’s going on inside of your head. The way your dreams have changed, they way you perceive people differently, the habits you’re happy you lost, the new things that are important to you. You want everyone to recognize this and you want to share and discuss it, but there’s no way to describe the way your spirit evolves when you leave everything you know behind and force yourself to use your brain in a real capacity, not on a written test in school. You know you’re thinking differently because you experience it every second of every day inside your head, but how do you communicate that to others?

 

You feel angry. You feel lost. You have moments where you feel like it wasn’t worth it because nothing has changed but then you feel like it’s the only thing you’ve done that is important because it changed everything. What is the solution to this side of traveling? It’s like learning a foreign language that no one around you speaks so there is no way to communicate to them how you really feel.

 

This is the hardest part about traveling, and it’s the very reason why we all run away again. "

 

– Kellie Donnelly

Hej-fika och volleyball

Hej! Vet att denna fråga säkert känns väldigt avlägsen men skulle verkligen uppskatta om du svarar eftersom jag själv nog vill åka till Australien 2015-16. Det jag oroar mig mest över är konstigt nog att skaffa vänner och komma in på riktigt i klassen och få kompisar. Det är inget jag oroar mig över så mycket i Sverige när jag byter klass osv eftersom jag vet liksom hur folk fungerar här och det är en ganska liten stad så alla vet vilka alla är. Var det svårt att skaffa kompisar? Hur fungerade? Skulle VERKLIGEN uppskatta ett svar, tack!!

 

Hej! Det är bara att kämpa på, det är jobbigt i början, tror alla upplever det på ett eller annat sätt. Nu när jag tänker tillbaka på det tyckte jag nog att det var himla svårt, men då var jag bara så himla beslutsam och upptagen med att bara ta in allt att jag inte riktigt tänkte på det. Men det är så himla mycket nytt att anpassa sig till, och det tar tid. Nu är det ju vinter också och det kan bidra till att det känns jobbigt, men det blir bättre! Skolan tyckte jag, helt ärligt, var något av det jobbigaste. Men jag försökte hitta små saker som var bra med varje dag och utmana mig själv. Vänner kommer inte alltid gratis, och efter några veckor blir det jobbigt att fortsätta vara glad, rolig, pratsam, utgående och positiv hela tiden. Mitt bästa tips är bara att försöka vara med så många som möjligt, även om de kanske inte verkar som de slags kompisar du vanligtvis skulle vara med, och se var du trivs bäst. Bjuda på sig själv, du är ju bara där ett år, så att tänka på vad andra tycker är ganska onödigt egentligen. Gör det du blir glad av. Skulle jag åka igen hade jag satsat mer på att vara “the crazy exchange student” redan från början. Sen måste jag också tipsa om att göra aktiviteter utanför skolan! Jag var ju mycket i kyrkan och det var där jag fick de vännerna som står mig allra närmast. Då blir det inte heller så mycket press på att allt i skolan måste fungera perfekt

 

Angående lunchen, jag gjorde bara en macka hela första halvåret. Tyckte det var konstigt i början, men vande mig sen helt enkelt. Sedan när vi gick upp till year 12 fick vi micro och sånt, så då brukade jag ta med mig matlåda och värma, och det kändes som värsta lyxen. Men prata med din värdfamilj om lunchen! Jag sa till min värdmamma att jag ville ha mer varierad lunch, men inte visste vad jag kunde ta med, och hon kom med förslag på saker jag kunde göra. Du kanske kan följa med till affären när de handlar och köpa det du vill ha? Det finns ganska mycket olika sallader, wraps och annat man kan äta kallt, annars kanske en frukt eller muslibar kan komplettera lunchen rätt bra? 

 

Hoppas det löser sig! Kramar 

Hej! Ser att folk fortfarande tittar in här varje dag, vilket gör mig glad! Jag vet att när jag följt utbytesbloggar innan jag åkte iväg ville jag alltid ha mer om hur det faktiskt var att komma hem, så vill verkligen försöka få upp några inlägg om det. Men sen vet jag inte riktigt hur jag ska göra. Tycker det är lite trevligt att skriva en blogg, och lägga ut bilder, men just nu händer det så himla mycket i mitt liv! Har knappt haft fem minuter då det inte hänt något de senaste veckorna, men det är ju så jag gillar att ha det egentligen. Lite jobbigt är det emellanåt, men allt annat fint som händer gör att det är värt det.

 

Nu ska jag packa mina grejer för en ny vecka på jobbet, men kommentera gärna om ni har några åsikter om bloggen! Några frågor om utbytet, hur det är att komma hem? Ska jag lägga ut mer bilder? Blogga om livet i Sverige? Skriva långa, djupa inlägg eller kanske massa goda vegetariska recept? Hahaha får se lite hur det blir! 

 

Kram