saraenander.blogg.se

Okej, så jag fick en fråga för ett tag sen om jag kunde summera mitt år så här långt och skiva vad som varit bäst och sämst osv. Och det är ju faktiskt inte långt kvar tills jag varit här halva tiden. Alla fd utbytesstudenter säger alltid att man ska ta vara på tiden, det går så fort, men jag brukade störa mig lite på det och tänka det går ju inte alls fort, det är ju ett helt år! Men sanningen är att det känns så fruktansvärt långt när det ligger framför en, men nu när jag kan se tillbaka på de fem månaderna jag varit här känns det så sjukt att det redan gått hälften. Hemresan närmar sig faktiskt med stormsteg och även om jag längtar efter att få träffa alla får jag totalt panik när jag tänker på det. Kan inte fatta att jag ska lämna mitt liv här en dag, det går inte. 

 

I alla fall, tillbaka till frågan. Jag tänker inte ljuga och säga att utbytesåret är bra och roligt hela tiden. Det är jobbigt. Det svåraste och jobbigaste jag gjort i hela mitt liv. Jag kom till andra sidan jorden, utan att känna en kotte. Det är en helt annan kutur att anpassa sig till, ett helt annat liv. Man står där helt själv utan någon som vet någonting om ens vanor eller kultur. Och man kan inte ignorera något, eller vänta med att fixa det tills man kan prata med mamma om det eller liknande. Man måste ta tag i det själv. Jag har världens underbaraste värdfamilj som har hjälpt mig med massa saker, men det är inte samma sak som med de personerna du levt med i hela ditt liv. Men det som jag tycker är allra svårast och jobbigast med utytesåret är att inte kunna dela mina upplevelser med någon. Jag har med folk hela tiden, men ingen delar exakt samma upplevelse. Andra utbytesstudenter är underbara, för vi förstår varandra, men det är ändå inte samma sak. Det är inte som Jamboree, som vi tjejer kan minnas och sakna tillsammans. Jag kan berätta hur mycket som helst, visa bilder och filmer men mina älskade vänner och familj där hemma kommer aldrig förstå det helt. De kan inte känna lukter, de kan aldrig se det jag sett, känna det jag känt. När jag säger att jag går till skolan vet de knappt hur det är. De kommer aldrig förstå helt och det gör så ont. 

 

Men trots att det är det jobbigaste jag gjort är det även det absolut bästa. Utan tvekan. Man får chansen att inte bara se en helt annan kultur från insidan, men också bli en del av den och göra den till sin egen. Det är verkligen en eye-opener och man lär sig så mycket! Jag såg ett foto av mig för ett tag sedan, taget precis innan jag åkte. Min första tanke var "Vem är det där?" Eller, jag vet ju att det är jag, men jag kommer ihåg när fotot togs, och känner bara vad liten och oerfaren jag var då. Nu vet jag att jag kan stå på mina egna ben och klara mig själv. Jag är så mycket mer självständig och utåtriktad nu. 

 

Jag har också haft väldigt tur och kunnat hänga med på många roliga resor runt om i landet, och det har definitivt varit något av det bästa! East coast resan var heeelt perfekt. MEN det absolut bästa är alla underbara människor man träffar. En familj som tar in en i deras liv, och behandlar mig som deras dotter helt utan erättning. De lägger ner så mycket tid och kraft på mig, och är helt underbara. Och mina vänner, som jag aldrig skulle träffat annars. Det finns så himla mycket underbara människor. Sen är det ju inte helt fel att kunna ta en kvällspromenad i shorts och linne i mitten på december haha. Ångrar inte en sekund att jag åkte, det här är så bra. Jobbiga saker känns ofta jobbigare än hemma, men de bra sakerna är så mycket bättre! Och man tar liksom inget för givet, utan allt är bonus. Det är ett vanligt liv, fast så mycket bättre och mer spännande. 

 

Här kommer några highlights: