saraenander.blogg.se

Det hela började med en katalog i brevlådan - addresserad till min syster. Katalogen handlade om att studera ett år utomlands, men slängdes i pappersinsamlingen direkt. Och jag kunde för mitt liv inte förstå varför. För mig lät det som det häftigaste man kunde uppleva, och min syster funderade inte ens på att åka? Jag förstod ingenting. Själv var jag alldeles för liten för att åka då, men började genast söka upp massa information och insåg direkt att detta var något för mig. Jag har alltid varit intresserad av andra kulturer och språk, men som turist får man ju bara betrakta det utifrån. Jag ville in på insidan och se hur det verkligen var att leva i ett annat land, som en invånare. Började därför övertala mamma och pappa tidigt, hett tips till alla er som vill åka iväg. Först sa de blankt nej, det är väl de flesta föräldrars naturliga reaktion, men jag fortsatte ta upp det lite då och då och efter ett tag förstod de att jag verkligen ville åka på riktigt, det var ingen fas eller period som skulle gå över. Jag läste på om allt, och varje gång de hade en invändning hade jag redan tänkt ut ett motargument. 

 

Tanken var att jag skulle åka efter tvåan på gymnasiet, men det hände lite olika saker som gjorde att vi bestämde att det skulle passa bättre efter ettan. Därför anmälde jag mig inte förrän i slutet av januari. Det blev organisationen STS eftersom de var de enda som hade platser kvar till Australien. Jag gick på intervju och fick en himla massa pappersarbete att fylla i. Trots att det var så mycket kändes det så spännande, för hela tiden kom avresan närmare och åh vad jag var tagg. 

 

 

Sedan gick tiden så himla fort och helt plötsligt kom dagen som jag längtat så mycket efter, men även fruktat. Det kändes som om mitt liv i Sverige precis ordnat upp sig och allt kändes så himla perfekt. Att säga hejdå till alla var något av det jobbigaste jag varit med om, helt plötsligt insåg jag hur mycket jag skulle lämna, och hur lång tid ett år var. Det var tufft, men så snart alla hejdån var klara och vi hade gått igenom säkerhetskontrollen insåg jag ju vad som låg framför mig också. Jag skulle uppfylla min dröm och få leva i ett annat land. Flög tillsammans med andra utbytesstudenter från hela Europa och vi taggade tillsammans. Vi kom från så olika ställen, men var på väg ut på exakt samma äventyr och ingen av oss visste hur våra liv skulle se ut om bara några dagar. Den känslan går inte att beskriva.